-Vi har inte längre något äldreboende i Nordingrå, säger han. Det finns ingenstans att bo, när man blir gammal. Vi tvingas flytta. Och det vill jag absolut inte, jag vill vara kvar. För inte vill då jag byta bort Nordingrå!
Han är född och uppväxt i Själand och har arbetat och bott i Nordingrå i hela sitt liv. Nu har han fyllt 82 och hälsan sviktar. Men han är fortfarande aktiv för bygden. I somras genomförde hans sin 34:e maraton – dock inte som tävlande, utan som ”funktionär”. Möt

Profilen Erling Lundholm


 

Bor:  Vallen 19A
Familj: min fru Gun, tre barn – Örjan, Anders och Lena – och fem barnbarn
Vad gör du på fritiden? Ja, numera är jag ju pensionär så all tid är ”fri tid”. Jag spelar boule med PRO året runt, promenerar gärna. Har tyvärr tvingats sluta bowla av hälsoskäl, men jag går ofta ner till sporthallen och håller koll på de andra när de spelar…
Vart åker du helst på semester?
Gun har ju jobbat på Posten som hade ett semesterhem i Tällberg i Dalarna och dit var vi några gånger. Och vi var till Fjällsätra, på sommaren. Sen hade vi ju vår stuga på ”Udden” i Själand på gångavstånd, så där var vi nog allrahelst.
Har du något speciellt barndomsminne?
Ja, jag minns slåttern och hur jag fick hjälpa till med att hässja hö. Det var en konst att lägga upp höet längst upp på hässjan, men det klarade jag bra redan i 10-årsåldern. Och jag minns hur vi fiskade i Själandsbäcken. På våren gick abborren upp från Sörleviken och vi tog den med händerna. Men så grävdes bäcken upp, så alla ställen försvann där fisken kunde leka och ta skydd. Och då stannade abborren i Kåstaviken, det var slut med fisket för våran del.



Utsikten mot Kåsta från Själandsklinten. Bäcken med barndomens abborre slingrar sig upp mot Själand. Erlings långa höhässjor har ersatts av inplastade höbalar, som ligger som sockerbitar i landskapet.

Har du någon du beundrar, någon idol? Det måste i så fall vara Gun, utan henne skulle jag inte klara min diabetes!
Finns det något du skulle vilja lära dig? Ja, engelska.
Vad tycker du är dina starka sidor? Jag ställer gärna upp och hjälper till, vet inte hur många arrangemang jag varit med och ordnat, samarbetar bra.
Och dina svagheter? Jag är litet otålig – det ska gå fort! Och jag är en analfabet i köket.
Något vi inte vet om dig – några dolda talanger? Jag gjorde lumpen på I21 – och där blev jag faktiskt garnisonsmästare i orientering! Det gick litet konstigt till, förstås. Under tävlingen mötte jag en riktig veteran som kunde sin sak, och han sa ”häng med här nu”. Han tog varenda kontroll på direkten, och jag hängde med. Men trots att jag släppte efter ett tag, så vann jag min klass. Annars var det för min del löpning, terränglöpning, som gällde – det var mitt stora intresse i unga år.
Finns det något du drömmer om att få uppleva/göra? Nej, inte längre, jag är nöjd som det är. Idag är hälsan det allra viktigaste, att få vara frisk.
Vad är det bästa med Nordingrå? Att det är så vackert. Vi bor så fint vid Vågsfjärden nu. Det är så många turister, som stannar till här. Tittar.Tycker det är fantastiskt. Jag förstår dem.

Erling berättar mera:

Skola och arbete
- Jag gick 6 år i skola i Själand, berättar Erling. Första gången vi hade examen, gick mässlingen. Jag var den ende eleven på hela skolan, som var på benen – alla andra var sjuka. Du får välja, var du vill sitta, sa fröken. Hon hette Elsa Dahlström och var gift med Albin Nordlander, som hade en liten handskfabrik i Själand. Han blev min förste arbetsgivare, direkt när jag slutade skolan. Då var jag 13 år.

Sedan blev det Mjällom och jobb på Ivar Norlins skofabrik. Det var 50-tal och gott om arbetstillfällen i Mjällom, där det fanns flera fabriker som tillverkade handskar och skor.

Personal vid Norlins skofabrik omkring 1945. Foto: Kulturfabriken.

Och det fanns också flera tunnbrödsbagerier. Det gick dagligen tre bussar med folk från Ullånger och Vallen till Mjällom och som mest sysselsatte Mjälloms alla fabriker över 400 personer. Dessutom satt många kvinnor hemma vid en nåtlingsmaskin och sydde – det gjorde Gun också en tid.

Jag träffade Gun, som då jobbade på affärn i Mjällom. Vi gifte oss 1961 och bosatte oss i lärarbostaden på Själands skola, där vi blev kvar till 2005, då vi sålde och flyttade till Vallen.

Idrotten
Mitt stora intresse genom åren har varit terränglöpning. Det fanns ingen idrottsplats i Nordingrå när jag började springa, men jag tränade med bröderna Norlander och deltog i många tävlingar – och vann faktiskt de flesta. Sprang bland annat Hörnsjörundan – i området där Foppa nu har sin golfbana Veckefjärden. I ett startfält på ca 30 tävlande fick jag gott betyg i pressen ”vann i bästa Gunder Hägg-stil”!

Nordingråspelen och Midsommarfesten
1951 invigdes Nordvallen, en idrottsanläggning för fotboll och friidrott. De första Nordingråspelen lockade 5000 åskådare. Spelen hölls i 12 år med många tävlande ur den yppersta svenska eliten.

Mitt emot, på andra sidan vägen, låg Nordparken. Där firades midsommar med uppträdande av berömda svenska artister, Martin Ljung, Lill-Babs. ”Ingo” Ingemar Johansson kom för att ”demonstrationsboxas”. Det behövdes många frivilliga, som ställde upp helt ideellt för att få allt att fungera. Jag var med där, både som tävlande och som funktionär, tills spelen lades ner 1962.

”Idol”
När Arne Åhman tog sitt OS-guld i London började Nordingrås barn och ungdomar intressera sig för friidrott. En av dem var Åke Melin. I sin bok ”Minnesmålningar”  skildrar han i ord och bild sin barndom i Valto, där fritiden var fylld av idrottsaktiviteter. Han berättar:
- Varje vår när det blev barmark började vi med löpträning. Våra ledare i NSK, som själva varit aktiva, tog väl hand om oss. Varje söndag var det träningsläger i Edsviken. Vi bytte om i ett gammalt hus och efter träningen tvättade vi av oss i en vårbäck, som rann strax bredvid. Erling var ett föredöme för oss alla, han var ju klubbens stjärna! Och vi ville ju allihop naturligtvis bli lika bra som han! 

Start terränglöpning                                                                             Valto maraton...

Höga Kusten Marathon
Ett maratonlopp är 42195 meter. 2015 gick den 35e Höga Kusten-maran av stapeln. Numera finns olika varianter, hel-, halv-, kvarts och mini. Dessutom en lagtävling. Erling har aldrig sprungit någon av dem. Däremot har han varit med och arrangerat allihop – utom en. Och ”måttat” har han gjort, många, många gånger.

 – Under årens lopp har vi ju flyttat på start och mål en del, berättar han. – Och varje gång måste hela banan mätas om, längden måste ju vara korrekt : 42195 meter. Så efter varje ändring av bansträckningen gick jag ut med ett hjul med räknare för att exakt mäta upp banans längd, genaste vägen. Ångermanlands Idrottsförbund måste sedan godkänna mätningen.



Så här kunde det se ut vid start. Foto: Ann-Cathrin Granbäck.
År 1988 sprang 2749 löpare Höga Kusten Marathon. Rekord! 

Det blev enklare sedan vi förlade start och mål till Sporthallen på Vallen, även organisatoriskt – med transporter, omklädning, duschar mm. Och trafiken störs nu minimalt.
I år hade vi drygt 500 startande. Vi klarar av det i egen regi, med en fast bemanning av frivilliga funktionärer på vätskekontroller mm. Det är nu elektronisk tidsavläsning så resultaten syns direkt!  Men jag vill betona, att NSKs Thomas Wikström drar ett mycket tungt lass. Jag har jobbat på NSKs kansli i 15 år, så jag vet vad som krävs för ett så stort arrangemang. Thomas måste få hjälp om maran ska ha en framtid.

UNO
Det finns väl knappast någon Nordingråbo, som inte minns UNO – en familjeinriktad friluftsverksamhet inriktad på bygdens ungdom. ”Ut i naturen i Nordingrå/Noraström”. Ett stort nätverk av frivilliga hjälptes åt att genomföra flera stora arrangemang som t ex Kyrkpaddlingen och Havspaddlingen. Allra populärast var kanske bergsvandringarna. - Vi kunde gå upp på Losmeberget, Älgsjöberget, Stortorget, Krikberget en sommar, berättar Erling. – På Blyberget, Högklinten en annan. Likadant var det i Nora, där Valkallen var nummer ett. Det blev upp till 10 vandringar per sommar – och för alla fanns en ledare. Börje Sehlin har dokumenterat UNO-verksamheten i sin bok ”Hej och Tack”. Så många minnen… det var en härlig tid.

Själand
- Det är en speciell anda i Själand, säger Erling. Folk ställer upp, hjälper till, gör saker gemensamt. Själv var jag med och sanerade Själandssjön. Den hade blivit helt grön av övergödning och höll på att växa igen alldeles. Då köpte vi en vassklipp, som fästes på en båt. Göran Sjödin och jag for runt och röjde vass, hela sjön, gång på gång. Nu är Själandssjön klar och blå igen och vi har en jättefin badplats på norra sidan.

Projektet finansierades av ”jäntorna runt sjön”, som varje år har en kakfest på gamla skolan. I år kom 150 besökare som betalade 12260 kronor för kaffe med dopp. Pengar som går just till underhåll av Själandssjön.

Och Själandsklintens Förening ansvarar för toppstugan, där det alltid är fint och städat. Över 1500 personer vandrar årligen upp dit för att njuta av utsikten.

Hembygden
Jag känner starkt för bygden och har försökt hjälpa till så gott jag kan, satt i tekniska utskottet i kyrkofullmäktige, skötte all annonsförsäljning som finansierade bygdens egen tidning Vi i Nordingrå. Det var aldrig några problem att få annonsörer. Så ska det vara, tycker jag. Man ska ställa upp. Jag tycker också att varenda Nordingråbo borde vara medlem i Hembygdsföreningen. Tänk vilket fint arv de förvaltar, bygdens historia! Deras sommarprogram i år var verkligen bra. Där har vi något värt vårt fulla stöd.


Text och bild: Anna Greta Tjäder