Lustseglare - Om segling förr och nu

I STFs Årsskrift 1899 fanns en 14-sidig artikel med rubriken "En turistfärd i Ångermanlands skärgård". Här följer en bearbetning gjord av Anna Greta Tjäder, Ullånger.

”Ja! Har ni ingen båt, så skaffa er genast en – och .. Segla i Ångermanlands skärgård. Jag kan försäkra er, att ingen annan av våra skärgårdar går upp mot den hvad naturens skönhet angår”.

Bra reklam, inte sant? Som gjord för att marknadsföra Höga Kusten. Och det skrevs för över hundra år sedan! Då fanns inga gästhamnar, inga servicehus, ingen tillgång till färskvatten, duschar, toaletter - och dessutom dåliga sjökort.

Allt detta var dock inget hinder för författaren till artikeln, C. Lemchen. Sommaren 1897 seglade han med sin båt Pallakis från Härnösand till Ulvön och beskriver i dagboksform hur han under sin resa besökte flera hamnar och platser i Nordingrå.

Pallakis väckte stort uppseende. ”De flesta hade aldrig sett en verklig lustsegelbåt, och många voro de utrop av förvåning öfver form, arbete och grejorna ombord, som läto höra sig. Gosse-gosse! Så’na stora segel. Så slät han är! Är han af järn? Hvar sitter rodret?”

Den 31 juli.

På väg söderut från Ulvön friskade vinden i och Pallakis gick in i Omnefjärden ”där vi strax innanför Räfsö udde funno en lugn vik med vackert läge och vacker sandbotten, och ett torp, där de höllo på att baka tunnbröd och hade fet mjölk, nedsänkt i en källa.” Kryssen fortsattes sedan till Bönhamn, dit man kom mitt i den ljusa sommarnatten.

”Söndagsmorgonen var härlig. Det flaggades i byn och i hamnen. Tiden före gudstjänsten fördrefs med åtskilligt lärorikt samtal med fiskare, skälskyttar och fiskarelappar, som hade slagit upp sin kåta uppe i skogen. Gudstjänsten förrättades i ett nyrepareradt kapell.

Sedan rodde vi till Höglosmen, som bestegs och befanns vara ovanligt rik på bär, sjöfågel och utsiktspunkter”.

På Högbonden landsteg man däremot inte alls. Det kan ha varit svårt att hitta en lämplig plats att ankra vid den karga ön, som då var obebodd. Fyren byggdes ju först drygt 10 år senare!

”För ett svagt N.O. drag drefvo vi sedan genom Barsta hamn och förbi Rotsidan, som den öppna delen av kusten benämnes, in i Gaviksfjärden. Det var en vacker solnedgång den dagen, och aldrig kan jag glömma, huru härligt allt var; himmel, vatten och berg prunkade i alla tänkbara skiftningar.

Vi anlände strax utanför inloppet till Häggviken i närheten af ett stort fartyg, som låg förtöjdt mot bergväggen, alldeles som vid en kaj, med trossarne slagna om några träd i skogen, och kunde långt in på natten fröjda oss åt engelska sjömansvisor med ackompanjemang av guitarr.

Sedan vi påföljande morgon flyttat oss in i viken och till följd av en mötande sparrflotte misslyckats i försöket att taga in vår roddbåt i Vogsfjärden, rodde vi med legd båt upp till Nordingrå kyrka. Efter att hafva besett denna och den vackra utsikten öfver sjön samt läskat oss med hallon, som växte i mängd vid vägen, återvände vi till Pallakis och seglade snedt öfver fjärden till den lilla viken vid Eden”.

Med sig hem tog familjen många minnen av ordentliga seglingar längs Sveriges djupaste kust. Minnen av fiskelägen med grånade byggnader och gamla kapell, av vidsträckta utsikter över vackra landskap, Körningberget, Högbonden ute i havsbandet. ”Öskogarna, bergen, ängarna i deras naturliga färger, men bakom dessa land höja sig flera rader af höjder, som skifta i violett eller blått” i en ”färgprakt, som återspeglar sig i vattnet och gifver taflor af ständigt växlande, överdådlig skönhet”.

Om C. Lemchen och hans lovord över Höga Kusten haft någon betydelse för turismen i vår bygd är knappast troligt. År 1899 hade Turistföreningen 19.032 medlemmar. Ytterst få av dem torde ha haft båt. Och ännu färre lär ha lockats ända upp till Ångermanland för att segla. Men en sak är säker - han var först. Och tusentals båtgäster i våra hamnar följer varje sommar i hans kölvatten.